Den 24 maj 2001 köpte jag den här bilen. Efter att i nästan tre år åkt i en blå sexcylindrig
Opel Kapitän blev suget efter V8 återigen stort och den tyska lyxvagnen såldes till Norge.
Biltidningarnas annonser luslästes med omsorg efter en amerikansk bil. Eftersom jag inte
hade dator på den tiden tillbringades mycket tid på TV4:s text-tv, för att där kolla annonser.
Till slut dök det upp en annons på tv:n med en bil som passade plånboken. Jag fick med mig
kompisen Lasse som bilexpert och sällskap till Frändefors för att titta på bilen. Efter några år
återvände vi till den lilla orten men då var det
Lasses tur att köpa en Pontiac. En '66 Safari.
Jag hade väl ingen större koll på vad en Pontiac Grand Prix från 1963 var för sorts bil men
när vi svängde upp på gården där säljaren bodde kände jag med ens att det här var min bil.
Den var så att säga såld vid första ögonkastet. Bilen hade ganska nyligen importerats från
Californien och jag skulle bli den första riktiga ägaren. Efter lite granskande av bilen och
konstaterande att den var rostfri vidtog lite prutande innan jag satte mig bakom ratten för
den 35 mil långa resan hemåt. Snart upptäcktes att växellådan inte växlade normalt.
Dessutom stormkokade kylaren utan att för den skull gå varm i motorn. Resan hem kändes
nu betydligt längre. Tankarna på en dyrbar renovering av drivlinan dök upp. Skulle jag vända
och låta köpet gå tillbaka? Nej, det alternativet skrotades ganska snart. Det kändes bättre
att prova med lite allmän service av bilen, jag hade ju faktiskt redan blivit "kär" i bilen.
Första fotot på nya bilen.
Efter åtskilliga dunkar vatten senare kom vi hem utan större problem. Efter mycket sköljning
av kylsystemet för att tömma ur all gammal skit från Californien upptäcktes att motorn stod
helt galet i tändningen, förmodligen för att kompensera för den oblyade lågoktaniga bensinen
som jänkarna kör på. Efter det gick motorn ganska bra, utan att gå varm. Värre var det med
växellådan. Tvåan var försvunnen och backen drev dåligt. Resten av den sommaren åkte jag
väl inte så jättemycket men ett par hundra mil blev det innan beslutet togs att fixa till bilen.
Som tur var hade Lasses bror Anders ett renoverat motorblock och en renoverad växellåda
liggandes. Problemet var bara att lådan var från 1968 och blocket från 1974 och dessutom
var motorn en 350", så det skulle krävas en del modifieringar för att få allt att fungera bra.
Efter ett år var den nya motorn på plats. Mycket återstår dock.
När jag ställt in bilen i ett garage såldes den gamla motorn och lådan iväg. Då jag rensat allt
från vindrutan och framåt blev jag dessutom pappa till en dotter så tiden i garaget minskade
drastiskt. Nu tänker jag inte skriva om allt som gjordes eller hur jag gjorde det men det tog
fyra år av sporadiskt mekande och en reservdelsbil innan min bil kom ut på vägen igen.
Dottern var ofta med som sällskap i garaget.
I juli 2005 företogs premiärturen med nya drivlinan.
Då fanns inte scallopsen utefter sidan, utan de kom dit 2008.
Sedan sommaren 2005 har jag kört i ur och skur.
Inte varje dag men det har blivit lite drygt åttatusen mil nu.
Prixxen fick nya fälgar och däck i 10-årspresent.
Ibland tröttnar jag nåt fruktansvärt på den här bilen och vill bara sälja men
jag besinnar mig ganska snart. Vi har ju växt upp tillsammans och att göra
sig av med en god vän gör man inte i första taget. Vi har haft mycket kul ihop
