Bilar 12 - 24

Återupptar tråden med mina gamla bilar.

Efter Kapitän '66:an följde en mörk tid i mitt bil-liv. Små risiga bilar, perioder av arbetslöshet, utbildningar och dåligt med kontanter för vettiga bilinköp. I rask takt avverkades, i tur och ordning, en Volvo Amazon '62, Opel Rekord '64, en Nissan Sunny '81, Fiat Ritmo '82, Nissan Stanza '82, Saab 99 '79, ännu en Nissan Stanza, Opel Rekord '69, Fiat Panda '83 och en Opel Rekord '86. Början och mitten av nittiotalet var alltså en hemsk period med idel bruksbilar varierande fabrikat och kvalitet och ingen av dom finns på bild. Som tur var hade sambon under de här åren en '67 Ford Fairlane XL, så man kunde i alla fall åka med lite stil ibland.

1997 hade en slant sparats ihop, men då förnuftet rådde och en pendlarbil var av nöd, sköts roliga bilar på framtiden. En nio år gammal Audi 100 inhandlades. Det var som att köra ny bil, jämfört med skitbilarna före.

Ett år senare avled min mor och av denna mindre roliga händelse utmynnade det en chans till nåt kul i form av ett mindre arv. Således plöjdes det igenom bilannonser för glatta livet och en dag kom en äldre herre åkandes genom Lindesberg i en Opel Kapitän '62. Jag gjorde en U-sväng och följde efter. Så fort farbrorn hade stannat klev jag ur och frågade om bilen var till salu.

- "Vet inte", sa han,
- "Jag har nyss köpt den".

Vi pratade bil en stund och kom bra överens, så när vi senare skiljdes åt, sa han bara att jag skulle höra av mig om två dar så skulle det nog bli affär.

Ett par dar senare var jag således ägare till min tjugofjärde bil, en Kapitän. Drygt niotusen mil på mätaren och en sexa på 90 hästar. Mätaren slog för övrigt om till tiotusen under en resa till High Chaparall och Svenska Opelklubbens årsträff.

En bilgrammofon inköptes, en Philips Auto Mignon, även kallad skivspottare. Då hade jag lite mer vinylskivor än nu, så den gick varm.

Kommer ihåg ett besök på skivmässan i Hova då jag efter att ha fyndat några singlar gick ut till bilen för att provspela och två norrmän dök upp för att kolla in bilen. Någon bilgrammofon hade de aldrig sett förut.

-Det er grejt!, skrek dom. En pladespiller i bilen din, akkurat grejt!

Efter tre års Kapitänåkande kändes bilen en aning liten och klen. Då började sökandet efter V8 och fullsizekaross, vilket utmynnade i den bilen jag har nu. 

Svenska låtar från 50 & 60-talet, del 1

Tänkte inleda en ny serie här på bloggen med lite svensk musik. En liten musikvideo samt en kort beskrivning av någon av alla de som sjöng in låtar under de gyllene åren för schlagers och svensktoppar, det vill säga 1950- och 60-talet. Först ut är Fröken Svensktopp.

Ann-Louise Hansson föddes 1944 och är den kvinnliga artist som har haft flest låtar med på Svensktoppen. Mellan 1962 och 2004 hade hon 44 listplaceringar. Hennes första skivframträdande var redan 1956 men slog igenom 1962 då hon fick sin första Svensktoppsetta med "Vita Rosor från Aten". Hon har sedan dess sjungit in mer än 600 sånger. 14 gånger har hon varit med i Melodifestivalen men har aldrig vunnit.
Hon bor numera i Frankrike men kommer till Sverige då och då för att uppträda.

Här är"Ding Ding" från 1964. Återigen en Svensktoppsetta.
Låten är en svensk version av den amerikanska folkrock-
gruppen The New Christy Minstrels låt "Green, Green"

All Pontiac Day, 2008

Wenngarns Slott utanför Sigtuna var platsen för det fjärde årliga All Pontiac Day.
Vi blev fem Pontiacs från Lindesberg som åkte. Alltid kul med sällskap på vägen.
Väl framme parkerade vi på en stor gräsmatta bredvid slottet. En bra tillställning, inte bara för att träffen var vikt för Pontiacs alla modeller, utan även för att det var lite avslappnat och inte så stelt.
Folk strosade omkring och tittade på bilar och kunde t.o.m gå fram och prata lite med varandra nu när de visste att vi hade nånting gemensamt. Tipspromenad och lottförsäljning höll folk sysselsatta när de tröttnat på bilarna.

Framåt eftermiddagen hölls lottdragning och prisutdelning, som visserligen var en något utdragen historia, men ändå väldigt underhållande, tack vare speakern Henrik Modig som var rolig, på gränsen till elak.

Kul att se, för en gångs skull, de andra finbilarna stå parkerade på en annan del av fältet.
Fordar, Chevor och Cadillacs fick stå i skuggan denna soliga All Pontiac Day.

Ett fyrtiotal bilder i bildspelet som går att visa i fullscreen.


Det blev ett par filmsnuttar på vägen dit.

Nu blåser vi snuten

Skådespelaren och countrysångaren Jerry Reed dog för ett par veckor sen, Här i Sverige är han väl mest känd för sin roll som Snowman i filmen Nu Blåser vi snuten från 1977. Regisserad av Hal Needham som också gjorde Cannonball Run.

Tillsammans med Burt Reynolds, The Bandit, får de båda i uppdrag att hämta 400 lådor med Coors-öl i Texas och smuggla tillbaka dem till Atlanta, fram och tillbaka på 28 timmar för 80 000 dollar. De antar uppdraget, men det är ju lättare sagt än gjort, när en viss sheriff Buford T Justice, spelad av Jackie Gleason, jagar dem ända från Texas.
Den kvinnliga huvudrollen spelas av Sally Field som Bandit tar upp som liftare. Hon är på flykt från sitt eget bröllop med just Buford Justice's son. En mycket underhållande och rolig bilåkarfilm och en av mina favoritfilmer i genren roadmovies.

Filmen använde minst tre Pontiac Trans Am '77:or. Bilarna modifierades på grund utav de stunts som utfördes, t.ex så uförde den ena bilen ett stunt då den flög över en flod, och blev därmed totalt förstörd. Tre Bonneville av samma årsmodell gick åt då Bufords polisbil får mycket stryk under resan. Pontiacs försäljning av Trans Am-modellen ökade, mycket tack vare filmen. Från 68,745 sålda exemplar 1977 till 93,341 under 1978.

Här är ett klipp ur filmen Nu blåser vi snuten!  som ni kan köpa via CDON.com.

Den här recensionen ingår i en tävling. Rösta gärna på min recension:

Wolfman Jack

Robert Weston Smith började som discjockey på radio 1960 men det var 1962 som han började göra sig känd med sitt alter ego, Wolfman Jack då han fick jobb på radiostationen XERB i Rosarito, Mexico. Stationen som hade en mycket stark sändare, "50.000 watts of rock'n roll" hördes i stort sett över hela USA och var faktiskt ganska lik den radiostation som syns i filmen American Graffiti. I början var det ingen som visste vem denne Wolfman var, spekulationer bland lyssnare om han var svart, mexare eller amerikan förekom och Wolfman själv spädde på ryktena. 1973 spelade han sig själv i filmen som skulle göra honom världsberömd och dessutom rik då George Lucas gav honom del av intäkterna som gage. Han turnerade runtom i världen som radiodiscjockey hela sjuttio och åttiotalet, var med i många TV-shower och jobbade flitigt men 1995 tog det slut. 30 juni sände han sin sista radioshow och ville hem till sin familj då han varit ute på en lång turné för att göra reklam för sin självbiografi. Den 1 juli klev han in genom dörren till sitt hem, kramade om sin fru och sa; "Oh, it is so good to be home" och så dog han, i armarna på sin fru, av en hjärtattack.

Wolfman Jack och Richard Dreyfuss ur filmen Sista natten med gänget.

Bilar nummer 6 - 11

Parallellt med Rekord '58an hade jag i rask takt några andra bilar. Tre Volvo, en 142, en 164 och en 340 samt en Lancia Beta 2000, ett italienskt blindarbete. Ingen av de lyckades hamna på bild. Opeln byttes in mot en '65 Dodge Dart GT med V8 som drog vansinnigt mycket bensin, 2½ liter per mil. Den blev heller inte långvarig i min ägo. På bilden ovan är det den gröna, med Caltexmärke på dörren. Övriga bilar på denna bild är från vänster; Örjan Gustavssons '58 Buick, Kjell Holmlunds '58 Chevrolet, Torbjörn Hanssons '66 Dodge, L-G Nilssons '65 Barracuda och Jonas Karlbergs '67 Dodge. (Bilden går att klicka på för att se i större format)

Darten byttes mot ännu en Opel. Denna gången en Kapitän '66. Med
sex cylindrar, manuell låda och Weberförgasare var den hyfsat pigg, Så pigg att växellådan rasade, vilken byttes mot en fyrväxlad Kadettlåda. Fungerade bra tills jag skulle bränna lite däck. Fulla varv på sexan, upp med kopplingen i ett försök att burna. Då blåste jag bakaxeln. En ny axel hittades i Nässjö och monterades dit. Något år senare byttes Kapitänen mot en Amazon.

Ljuva sextiotal

Här är ett smakprov på ett unikt filmmaterial från Hällefors med folk, bilar, trafik och mycket annat som finns att köpa på DVD HÄR! Filmat av bl.a. Enar Karlsson som också ligger bakom utgåvorna på DVD.
Hällefors nostalgidagar är också värt ett besök. Läs mer HÄR! för information om nästa års upplaga.

Musiken jag har lagt till är Britta Borgs "Ljuva Sextiotal" och "Håll dig till höger, Svensson" med Boris och Telstars.

Bil nummer fem

Det här är den äldsta bil jag har haft.
Opel Rekord 1958.
Den var rätt mysig men var otroligt långsam och en smula "gubbig" Det blev rätt mycket veteranbils-
träffar med den. Suget efter V8 gjorde att den såldes efter drygt ett år.

Jag köpte den gamla Opeln av "Krax" på järnaffär'n i Linde. Han hade ärvt den efter sin far, Silver-Erik från Guldsmedshyttan, som i sin tur köpt den av Bibi Johns föräldrar i Arboga.

Bibi Johns var en sångerska, stor i Tyskland och hade, enligt Erik, köpt bilen där nere och skänkt den till sina föräldrar. Själv åkte hon Mercedes.

Bibi Johns, eller Gun Birgit Johnsson, som hon egentligen hette, sjöng inte in så många låtar på svenska, då hon gjorde större delen av sin skivkarriär i Tyskland.

En av de mest populära var "Leka Med Elden". Den kom på nionde plats i den allra första Svensk-toppsomröstningen den 13 oktober 1962, men redan den 24 juni samma år låg den på första plats på Radio Nords Topp 20.

Låten är en svensk version av Brian Hylands "Ginny Come Lately".

Eftersom de flesta har hört Brian Hylands original får det bli
versionen med Johnny Lion & The Jumping Jewels, som väl får
betraktas som Hollands svar på Cliff Richard & The Shadows.

Bil nummer fyra

Bil nummer tre på listan av bilar jag haft var en kopparmetallic '74 Opel Ascona A med lättmetallfälgar. Den var väl inte så rolig och såldes ganska fort. Som med flera av mina gamla bilar hamnade den aldrig på bild.
Bil nummer fyra, en Dodge Dart GT från 1964, blev ett impulsköp, då kompisen som hade den före mig hade sparkat sönder vindrutan på fyllan. Fyratusen var billigt så jag slantade och fick rutan bytt på försäkringen. Den hade Mopars outslitliga sexa på 145 hästar och automatlåda som sköttes med tryckknappar.
Bilden är från Kristinavägen i Linde med en '65 Plymouth Belvedere parkerad bakom Darten.

Benny Goodman - Sing Sing Sing

Den här kommer med bara för att jag gillar låten och för att jag hade ett sjå att klippa ihop 

6 minuter film till 10 minuter musik. Musiken är från "The 1938 Carnegie Hall Jazz Concert" 

och musiken är lagd ovanpå några klipp ur filmen "The Benny Goodman story" från 1956.

På med volymen och myggjagarna så ni kan stampa med i takten till Gene Krupa's trummor.

Bil nummer två

Coroneten byttes in mot en hyfsad tjock sedelbunt och en sexcylindrig Dodge Dart 1970. Ny ägare av Coronet '66:an var den tidigare ägaren Sjöström. Darten var en rätt sorglig syn. Ful modell, rostig och risig lack. Däremot gick den helt underbart på vägen. Motor och låda var i topptrim. En av de bästa åkbilar jag haft och den fick rulla mycket. Den gick så bra att det behövdes tre polisbilar för att stoppa den när det åktes på Västerås gator i samband med Power Big Meet.
För mycket folk i bilen samt att den var utsmyckad med en svensk flagga var anledningen till det rådiga polisingripandet.
Darten behölls i drygt ett år, sen fick jag ett bra bud som även inkluderade en Opel Ascona så jag slog till.

Första bilen

Min första bil skaffade jag ett år efter körkortet. Sparade en slant och lånade resten. Resultatet blev en Dodge Coronet av 1966 års modell med en V8 på 318 kubiktum och automatlåda. Inköptes 1988 för det facila priset av 18.000 kronor.
Jag hade faktiskt åkt i denna trevliga kärra några år tidigare när den gick i Arboga,
vi åkte och raggade runt i den med dåvarande ägaren Krister Sjöström. Den var då vitlackerad. Sen hamnade den hos Esa Kopakkala i Lindesberg och det raggades lika friskt då. Efter Esa blev det min tur att ta över ägandet.

Första bilen, smaka på de orden och minns era egna förstabilar. Det är nåt speciellt med dom som sitter kvar i minnet. Jag kommer ihåg ljud, dofter, medpassagerare, vart jag åkte, vad som hördes på stereon. I stort sett allt. Jag bodde nästan i bilen. Trots dåvarande jobbet som bagare och konditor hade jag tid att åka ca 2.500 mil under sex månader.
Nästan varenda öre gick till bensin även fast den kostade under fem kronor litern.

Att en packbox till växellådan gav med sig, till följd att fyra liter olja rann ut så fort man parkerade och förde med sig ett ständigt hällande från en gul balja placerad under bilen, var efter ett halvår upphov till att Coroneten såldes iväg och en Dodge Dart inköptes.

Hot rodder i släkten?

Gick igenom ett gammalt fotoalbum efter min farfar

och hittade dessa bilder på hans första bil.

Året är 1934 och bilen ser ut som en några år äldre Morris.

Det mest spännande är bilden efter,

samma bil men med egenknackad boattailkaross,
borttagna skärmar och choppad vindruta.
Har man haft en hot rodder i släkten?

Här är han, Gustav, tjugo år senare med en Opel Olympia.

Raggare på film

Visst var det bättre förr? Jo, förvisso, men det blir i och för sig lite
emotsägelsefullt i det här filmklippet från 1962 där Britt Damberg sjunger
"Åh, vad trist det måste ha varit förr" till Charles Redlands orkester.

Filmen, som är regisserad av Ragnar Frisk, är väl inte någon av den Svenska filmens stora mästerverk. Tvärtom.

Raggargänget är en av de stora kalkonerna, eller kultfilmerna det beror på vem som recenserar, men den är helt klart sevärd.

Kul är också att se Dramatenskådespelaren Ernst-Hugo Järegård i sin första filmroll. Helt osannolik i rollen som Berra, en kriminell raggare, som försöker låta tuff när han väser "stick!" hela tiden.

En annan, lite allvarligare låt ur filmen är "Hårda Bud" med Carli Tornehave. Där ser man också "Raggarmorsan" Edit Jansson i sitt klassiska raggarfik.

Mystery Train - Go Cat Go

Dottern och jag var iväg på en liten utflykt förra lördagen. Bilen parkerades i Järle och så tog vi veterantåget till Nora för att besöka marknaden. Passade på att göra en rockvideo utav den resan.

Mystery Train skrevs av Junior Parker och Sam Phillips 1953 och spelades in i Sam Phillips studio på det egna bolaget Sun Records. Den mest berömda versionen gjordes två år senare av den då 19-årige Elvis Presley. Låten har blivit inspelad av en lång rad artister sen dess, bl.a. Bruce Springsteen, Rick Nelson och ett stort gäng countrymusiker.

I ovanstående video använde jag mig av en liveversion från 28 maj 1992, inspelad på Tornado Alley i Maryland av den kortlivade rockabillygruppen Go Cat Go från Washington DC. De började som ett garageband att spela ihop 1988 och släppte sin första skiva 1991.

Sångaren Darren Spears, som även var en skicklig låtskrivare, blev tyvärr skjuten av
några tonåringar 1993 och de övriga band-medlemmarna ville inte fortsätta utan Spears. 

Läs hela storyn om Go Cat Go Här!

Snobbar som jobbar

Det bästa att se på TV på lördagkvällar när jag var grabb var Snobbar som jobbar eller The Persuaders! som serien hette på originalspråket. Inspelad 1971-1972 i 24 avsnitt.

De båda huvudpersonerna, den engelske aristokraten Brett Sinclair, spelad av Roger Moore och den oslipade diamanten och amerikanen Danny Wilde, spelad av Tony Curtis tvingas arbeta ihop och jaga skurkar för att undvika ett fängelsestraff.

Serien är både spännande och rolig på ett matiné-artat vis. Vilda slagsmål med skumma skurkar, vackra damer och mycket underhållande smågnabb mellan Curtis och Moore, allting snyggt förpackat i ett färgglatt sjuttiotal, på såna exotiska platser som Monte Carlo, London och Stockholm. Vill man fly tillbaka 35 år i tiden kan man köpa en DVD-box där alla 24 avsnitten finns med.

På CDON.com kan man handla boxen för 199:-
Den här recensionen ingår i en tävling. Rösta på mitt bidrag:

De två huvudpersonernas bilar blev också väldigt uppmärksammade.

Moore åkte en '69 Aston Martin DBS medan Curtis rattade en '69 Ferrari 246 GTS Dino. 

Här visas ett klipp ur det allra första avsnittet där de två hjältarna möts i en biljakt mellan
Nice och Monaco. Allt till tonerna av "Gotta Get Away" med Jackie Trent & Tony Hatch. 

Men innan biljakten ser vi den klassiska vinjetten med John Barry's oöverträffade titelmelodi
"The Persuaders".